Fakta om Leonbergern

Kort historik

Till sitt redan stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningomskulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade ”bernadinernas” storlek (låt oss komma ihåg, att vid denna tid såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt ”arbete” i Alperna) och en önskvärd vaktinstinkt.

Efter fyra generationer med de egna ”nya” hundarna köptes åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två”Leonberger”-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Enligt vad som sägs gjorde dessa två hundar succé på klostret genom att överträffa den egna uppfödningen på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.

Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, ochEssig använde för första gången en Pyrenéerhane (vilken omtalas som sällsamt vacker, långhårig och med mycketädelt utseende) till sin stam. Vad som nu finns att läsa om denna ras vid tidpunkten i mitten av 1800-talet är, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallandeuthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Huruvida slumpen avgjorde detta eller ej, därom tvistar leonbergerfolk än idag.

Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Han föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens loppibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.

Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och ur de ovannämnda färgerna kom även sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket svarta hårspetsar och gul botten(s.k. guldvarg).

Essig höll sig med många avelsdjur och leonbergern började höra talas om sig. Pressen spekulerade bl a med tanke på de stora färgvariationerna. År 1895 finner man t ex i Illustrierte Leipziger Zeitung: ”I vissa fall finner man snövita Leonberger med svart mask och mörka ögon, en del är dock röda med vita fläckar och åter andra är i det närmaste helt svarta”.

Efter 1870 började leonbergern bli något av enmodehund, idag skulle den kanske kunna kallats för en ”inneras” för folk med gott om pengar. Valparna betingade ett pris av minst 100 Gulden. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Ett plock ur skaran ”högheter” som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike, som i sin ägo som mest hade 7 Leonberger samtidigt.

Leonberger exporteradestill så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885 och i samma veva skickades hundar till bl a en zoologisk trädgård i Belgien, till Turkiet och Jugoslavien, Nord och Sydamerika, Kanada, Afrika (där rasen lär finnas kvar än idag på olika ställen) och till Japan. Det påstås också att år 1894 exporterades inte mindre än 374 hundar av rasen till Ryssland. Utställningar började nu bli av intresse för rasen och år 1895 skriver en Munchentidning: ”Utställningens vackraste hund var gul-brun med svarta schatteringar, den såg ut som ett lejon, så praktfull och elegant”.

Självfallet fick Heinrich Essig och hans uppfödarkollegor beska kommentarer p g a rasens förhållandevis stora popularitet och framförallt för dess höga pris. I en gammal bok om stora hundraser skriver L. Fiedelmeier i sin rasbeskrivning om Leonberger: ”Att man genom hunduppfödning kan göra verkligt stora pengar, visar oss en man i Leonberg vid namn Essig. Det är bara att mixa ihop lite hundar av alla de raser och sedan kalla dem Leonberger. Då köps de till orimliga priser av överhet och annat. En sannerligen lukrativ sak!” Så fortsätter en ironisksalva om 3 sidor i boken för att avslutas med en rasbeskrivning bestående av 30 rader.

Den mest kände och framförallt mest omskrivne av Essigs hundar var hanen Marco. Marco var mycket prisbelönt och eftersökt av många, men ingen kunde lösa honom för det pris Essig begärde.

Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättadesamma år rasens standard och man räknar rasen Leonberger som renrasig först omkring år 1895. År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades ”NationellaLeonbergerklubben”, år 1908 omstrukturerad till ”Leonberger Club”. Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd avFCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.

Några ord skall också sägas om de problem som uppstod inom rasen både efter 1:a och 2:a världskriget. Efter första kriget förtäljer historien att endast 4-5 rasrena hundar fanns att tillgå för fortsatt avel, och basen var så smal, att man åter började korsa in de ”ursprungliga” raserna. Andra världskriget blev naturligtvis också en katastrof, vemkan hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara ”lejonen” och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. Hoppar vi till år 1975 finner vi att 49 kullar fötts med tillsammans 296 valpar. Under 1980-talets början föddes ca 500 - 600 valpar per år i Västtyskland.

Veterinär J Vennholm i Sala ställde, på Stockholmsutställningen 1886, ut en hane vid namn Tell. Tell var stålgrå med vita tår och vit bringa ochenligt uppgift född i Sverige år 1884. A Lindgren i Karlstad hade två leonberger - S:t Bernhardhundar som hette Björn och Flora. De parades och fick bl a en valp vid namn Björn. Denne Björn var svart med en liten vit fläck på bröstet. En hane, Barry, deltog på tidigare nämnd utställning i Stockholm. Han var vit med bruna fläckar och född i Sverige 1884 hos C V Blomqvist i Stockholm.

I Svenska Kennelklubbens tidskrift 1901 finns enillustration samt en rasbeskrivning från 1895. Under ”Allmänt utseende” kan man läsa: ”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”. En vacker beskrivning som vi anhängare av rasen gärna skriver under på än i dag.

Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller våra hundar en mycket god internationell klass. Rasen har förvaltats av en ambitiös och duktig uppfödarkår. Idag företräds rasen av ett flertal uppfödare som utvecklat ett gediget raskunnande. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har exporterats till framförallt våra grannländer, men även till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.

Originalstandard 1996-01-04
FCI-standard 1996-01-04; tyska SKKs standardkommité 1996-06-18

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
Tyskland

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Vakt-, sällskaps- och familjehund

FCI-KLASSIFIKATION:
Grupp 2, sektion 2.2

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:

Mot slutet av 1830- och början av 1840 -talen korsade Heinrich Essig, rådman i Leonberg utanför Stuttgart, en svart-vit newfoundlandstik med en sk "barry-hane" från klosterhärbärget Grosser St. Bernhard. Senare användes även en pyrenéisk bergshund. Resultatet blev mycket stora hundar med övervägande lång, vit päls. Essigs mål var att få fram en lejonliknande hund. Lejonet är det djur som finns i staden Leonbergs stadsvapen. De första hundar som verkligen kallades för Leonberger föddes 1846. Dessa hundar förenade i sig de främsta egenskaperna hos de raser de här- stammade från. Redan en korttid därefter dom många av dessa hundar från Leonberg att säljas över hela världen som statussymboler.

Mot slutet av 1800-talet hölls rasen i Baden-Württemberg företrädelsevis som gårdshund. Dessvakt- och dragegenskaper var mycket uppskattade.

Under de båda världskrigen och i efterkrigstidens nödår minskade antalet avelsdjur dramatiskt. Idag är Leonberger en utmärkt familjehund, som uppfyller alla krav dagens moderna liv kan ställa på den.

HELHETSINTRYCK:

I enlighet med sitt ursprungligaanvändningsområde skall Leonberger vara en mycket stor, kraftig och muskulös, men samtidigt elegant hund.

Rasen kännetecknas av en harmonisk kroppsbyggnad och ett självmedvetet och lugnt men samtidigt livligt sätt. I synnerhet hanhunden ska vara imponerande och kraftfull.

MÅTTFÖRHÅLLANDEN:

Mankhöjd/kroppslängd: 9:10. Bröstdjupet skallmotsvara ca 50% av mankhöjden.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:

Som familjehund under dagens boende och levnadsförhållanden skall leonberger vara en trevlig kamrat, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggressiv. Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla situationer.

Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framför allt:

• Självsäkerhet och suverän oberördhet,
• Måttligt temperament (har även leklust),
• Bredvillighet att underordna sig,
• god inlärningsförmåga och uppmärksamhet,
• opåverkad av ljud.

Leonberger

New Foundland

S:t Bernhard

HUVUD:

Huvudet skall som helhet vara mer djupt än brett och snarare långsträckt än kompakt. Förhållandet skall vara ca 1:1 mellan nosparti och skalle. Huden på huvudet skall genomgående vara stram, utan pannrynkor.

Skallparti:
I profil och framifrån sett skall skallen vara föga välvd. Skallens grovlek skall vara i proportion till rygg och extremiteter; den får dock inte vara tung.

Bredden vid skallens bakre del skall inte vara påtagligt större än vid ögonen.

Stop:
Stopet skall vara tydligt markerat men måttligt sluttande.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti:
Nospartiet skall vara ganska långt. Det skall inte vara spetsigt. Nosryggen skall vara jämnbred. Den skall inte vara konkav utan hellre lätt välvd (sk ramsnos).

Läppar:
Läpparna skall vara strama, svarta och med slutnamungipor.

Käkar/ tänder:
Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fulltaligt saxbett. (Avsaknad av M3 tolereras.) Tångbett är tillåtet. Det skall inte finnas någon "insnörning" i underkäken vid hörntänderna.

Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt markerade.

Ögon:
Ögonen skall vara ljus- till mörkbruna, ju mörkare desto bättre. De skall vara medelstora och ovala. De skall varken vara djupt liggande eller utstående. De skall ej heller vara för tätt eller för brett placerade. Ögonlocken skall inte synas. Den synliga ögonslemhinnan skall inte vara röd.

Öron:
Öronen skall vara ansatta högt men ej för långt bak. De skall vara hängande, medelstora, åtliggande och fylliga.

HALS:

Halsen skall mjuk övergå i manken. Halsen skall hellre vara lång än kort. Den får inte ha lös hud eller hakpåse.

KROPP:

Manke:
Manken skall vara markerad, i synnerhet hos hanhunden.

Rygg:
Ryggen skall vara stram, plan och bred.

Ländparti:
Länden skall vara bred, kraftig och välmusklad.

Kors:
Korset skall vara brett, ganska långt och mjukt avrundat med en flytande övergång i svansansättningen. Hunden får absolut inte vara överbyggd.

Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara bred, djup och nå minst till armbågen. Den skall inte vara tunnformad utan snarare oval.

Underlinje:
Buken skall endast vara lätt uppdragen.

Svans:
Svansen skall vara rikligt behårad. I stående skall svansen hänga rakt ner. I rörelse skall den endast vara lätt uppåtböjd och helst inte bäras över rygglinjen.

EXTREMITETER:

Dessa skall vara mycket kraftiga, i synnerhet hos hanhunden.

FRAMSTÄLL:

Frambenen skall vara raka. De skall vara partiellt ställda, inte marktrånga.

Skulderblad/överarm:
Dessa skall vara långa och tillbakalagda. Vinkeln dem emellan skall inte vara alltför trubbig. De skall vara väl musklade.

Armbåge:
Armbågarna skall vara tätt åtliggande.

Mellanhand:
Mellanhanden skall vara kraftig och fast. Framifrån sett skall den vara rak och från sidan sett nästan lodrät.

Tassar:
Framtassarna skall peka rakt fram (de får varken vara inåt- eller utåtvridna). De skall vara rundade och väl slutna med väl välvda tår och svarta trampdynor.

BAKSTÄLL:

Bakbenen skall bakifrån sett inte vara för tätt ställda utan parallella. Hasor och tassar får varken vara inåt- eller utåtvridna. Sporrar på bakbenen skall tas bort.

Lår:
Låret skall vara ganska långt, snedställt och försett med kraftig muskulatur.

Knäled:
Lår och underben skall bilda en tydlig vinkel.

Has:
Hasorna skall vara kraftiga. Vinkeln mellan underben och mellanfot skall vara tydlig.

Tassar:
Baktassarna skall vara framåtriktade. De skall vara något avlånga, med välvda tår och svarta trampdynor.

RÖRELSER:

Rörelserna skall vara vägvinnande, långsträckta och parallella i alla gångarter, med god steglängd fram och gott påskjut bak. Benen skall föras på en rak linje i skritt och trav, såväl framifrån som bakifrån sedda.

PÄLS:

Pälsstruktur: Pälsen skall vara medelmjuk till grov, lång och riklig, åtliggande och får aldrig dela sig. Trots en tät under ull skall man kunna ana kroppens konturer. Pälsen skall vara rak men lätt vågig päls är dock också tillåten. På hals och bröst skall - i synnerhet hos hanhundar - pälsen bilda em man. Vågig päls » Krullig päls » Frambenen skall vara försedda med fanor och det skall finnas ordentliga byxor på bakbenens baksida. Svansen skall vara försedd med rikligt med päls. Färg: Lejongul, röd, rödbrun; även sandfärgad (blekt gul, cremefärgad) och alla kombinationer därav, dock alltid med svart mask. Svarta hårspetsar är tillåtet. Hundens grundfärg får dock inte verka svart. Ljusare nyanser i grundfärgen får förekomma i pälsen på svansens undersida, halskråset samt behängen på fram- och bakben, men får inte vara så avvikande att de stör harmonin med pälsens grundfärg. En liten vit bröstfläck eller smal strimma på bröstet tolereras, liksom vita hårstrån på tårna. Sandfärgad » Lejongul » Rödbrun » Rödbrun med mycket svart » Övertecknad svart » Black & tan » Brun » Tendens till viltfärg » STORLEK/VIKT: Mankhöjd: Hanhundar: 72-80 cm (idealhöjd 76 cm) Tikar: 65-75 cm (idealhöjd 70 cm) FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden avvikelse. DISKVALIFICERANDE FEL: Skygga och aggressiva hundar. Svåra anatomiska fel (t ex stark kohasighet, markerad karprygg, påtaglig svankrygg, extremt utåtvridna framtassar, helt otillfredsställande vinklar i skuldra, armbåge, knä eller has). Tandbortfall (undantaget avsaknad av M3), överbett och underbett, andra bettfel. Mankhöjd som underskrider den i standarden föreskrivna. Kraftigt ringlad svans; alltför högt ringlad svans. Päls som är lockig eller krullig. Felfärgade hundar (brun med brun nostryffel och bruna trampdynor, black & tan, svart, silver färgad, viltfärgad) Total avsaknad av svart mask. Brun nostryffel och bruna trampdynor. Kraftig pigmentförlust på läpparna. Ögon utan något brunt. Alltför stora inslag av vitt i pälsfärgen (på tårna upp över på mellanhanden, bröstfläck som är större än en hand, vitt på andra ställen). Entropion, ektropion TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
PERSONLIGHET/KARAKTÄR I den rasbeskrivning som antagits av FCI 1996 står det att leonbergern är en familjehund som under dagens boende och levnadsförhållanden skall vara en behaglig partner, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggresiv. Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framförallt: - Självsäkerhet och suverän oberördhet - Måttligt temperament (med bl a leklust) - Beredvillighet att underordna sig - God inlärningsförmåga och uppmärksamhet Ovanstående är en utmärkt beskrivning av rasen, men kan kräva en kommentar då somliga av ovanstående egenskaper kan synas svåra att förena i en och samma individ. Vad gäller barnvänlighet så älskar leonbergern barn. Tänk dock på att ingen hund, av vilken ras det månde vara, kommer att tycka om barn, om den inte blir behandlad med respekt. Det är föräldrars och vuxnas ansvar att lära barn umgås med hundar. Lämna aldrig hundar och barn utan uppsikt. Att gå på promenad med en leonberger, kräver att barnet nått upp i tonåren och är moget för det ansvar som det innebär att själv ta ansvar för en hund Vaktegenskaper omnämndes i tidigare rasbeskrivningar osm önskvärda på rasen. En kommentar om detta kan dock fortfarande vara på sin plats. Grundläggande rasegenskaper ändras ju inte i en hast för att man ändrar på ordalydelsen i rasbeskrivningen. Det har aldrig varit självklart att rasen skulle vara en utpräglad vakthund. Det är en stor variation på hundarnas vaktinstinkter. Vissa individer vaktar aldrig synligt medan andra har haft tydliga anlag åt det hållet. Då egenskapen under rasens hela historia ansetts som önskvärd bör man vara medveten om att den finns även om du i vardagslag inte ser så mycket av den. Många leonbergerägare kan vittna om att deras snälla lite försiktiga tik blivit ett rytande "lejon" när mor eller barnen i huset utsatts för hot. Även motsatsen förekommer då ägaren är besviken för att hunden inte kommit till försvar i hotfulla situationer. Hundar i flock eller som har inhägnat revir vaktar oftast mer. Miljön spelar en betydande roll liksom ärftliga faktorer. Självsäkerhet och suverän oberördhet är en egenskap som gör att leonbergern kan få för sig att den själv skall avgöra när man ska hälsa på främmande och liknande. Måttligt temperament: En leonberger kan mycket väl tänka sig att sova bort dagen tillsammans med dig inomhus. Går ni på promenad har du en pigg och livlig följeslagare i skog och mark. Glädjefnatt infinner sig när älskade mattar och hussar behagar komma hem. Leonbergern skäller när det kommer någon inom reviret, som oftast är tomten eller den närmaste omgivningen. Det är vanligt att leonbergern "pratar" med dig som ägare när den vill något eller är glad. Det är mycket sällsynt att en leonberger betraktas som "skällig". En hund som lämnats ensam protesterar med att skälla! En nöjd hund skäller inte. Skallet är ett sätt att påkalla uppmärksamheten. Leonbergern liksom andra hundar behöver sin flock för att vara lycklig. Beredvillighet att underordna sig är ett mycket utmärkande drag. Leonbergern är en signalkänslig hund. Rasen är mycket lättlärd och samarbetsvillig. Att observera är att en hund med denna karaktärsegenskap skall komma till sin rätt. En stor hund behöver en god uppfostran för att bli den rastypiska och underbara hunden som han var avsedd till. Det beteende den vuxna hunden uppvisar är en kombination av arv och miljö. Vi har nu försökt att med ord beskriva de grundläggande egenskaperna som kännetecknar rasen. Då utrymmet är begränsat och hundarna individer så blir det en knapp bråkdel som berörts. Dessutom har vi människor mycket trubbiga instrument, när det gäller att rätt beskriva och värdera hundarnas själsliga förmågor. Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)